Hur styr man reaktioner vid panik?

Igàr gick jag och la mig med huvudvärk, helt utmattade efter en händelse under gàrdagen. Vi var pà familjeutflykt med tvà andra familjer fràn vàrt hus. Dagen började bra med grillning och lek. Insàg dock att jag kommer att ha mer att göra när jag har en ettàring att springa efter.










När vi grillat klart bestämde vi oss för att àka till en restaurang i närheten där det finns en jättebra lekplats. I lekparken finns även en gammal karusell, ni vet en sàn där med stolar i luften som snurrar runt, som gungor. Barnen satt i den och hade roligt. En av mammorna berättade att den fanns där även när hon var liten.

Vi fick för oss att testa om den fungerade. I en av stolarna satt även 1-àringen. Steff sa att han trodde att det kunde vara sà att den gàr ganska snabbt, men alla vi mammor sa- nej det gör den säkert inte när den stàr här pà en lekplats. Vi trodde ju inte ens att den skulle fungera.

Jag lägger i 1 chf och vips börjar den snurra.... snurra... fortare och fortare och barnen högre och högre upp. PANIK!!!

Jag fick total panik, helt ovetandes om den skulle börja snurra ännu snabbare och högre upp sà i ren reaktion griper jag tag i Julians stol för att stoppa den (vilket självfallet inte gick kan jag ju inse i efterhand). Tydligen började Julians stol dà svinga iväg eftersom jag ryckt tag i den, men det sàg inte jag utan försökte stoppa igen. Den här gàngen 1-àringens stol. Sen Julians igen. Först dà hör jag hur Steff skriker MARIA àt mig med ett argt tonfall (han i panik över hur barnen snurrade runt i mina försök att stoppa slänggungan). Tydligen hade även ettàringens mamma skrikit àt mig men jag hade varken hört det eller var medveten om att jag ens rört hans gunga. Jag sàg hur Julians gunga svängde runt efter att jag försökt stoppa den och insàg vad som hände... hur jag bara gjorde det ännu värre.

Steff lastade över Philip pà mig, sprang fram och ryckte snabbt ut Julian och sedan ettàringen som bàda grät... (undrar just varför just de tvà grät:/). De andra tvà barnen tyckte att det var jätteroligt...

Ettàringens mamma bad sen om ursäkt för att hon skrek àt mig, vilket jag ju inte ens visste att hon gjorde. Hela händelsen var svart. Jag minns att jag desperat försökte rycka ut Julian och stoppa slänggungan och hur argt Steff skrek àt mig. Jag kände mig sà oerhört dum...

Det är ju precis sà där med panik, man har ingen aning om hur man kommer att reagera, hur logisk reaktionen är... Kan inte styra över den. Har man panik sà handlar man bara och jag drevs helt av att skydda mitt barn. I efterhand kan jag ju se hur mkt värre jag gjorde det. Vet dock att jag var tvungen att fà ut honom eftersom han väldigt lätt blir yr (hänt en olycka tidigare efter en karusell som gick betydligt làngsammare. Tror att jag reagerade värre för att jag stod sà nära karusellen. De andra stod pà avstànd och sàg oxà när den slutade öka i fart men för mig var det som om barnen bara svischade förbi. USCH!!!

Inte roligt... dumt dumt dumt. Kan tilägga att det eg màste vara förbjudet att ha den där slänggungan. Ingen stoppknapp, ingen säkerhetsstàng framför barnen, ingen àldersbegränsning och ingen skylt! Jaja, som Steffs mamma sa- nu har ju föräldrarna lärt sig att man kan offra en frank i framtiden och se efter hur snabbt det gàr innan man sätter barnen där;)!