Julian brukar drabbas av akut trötthet varje gàng vi varit pà affären. Om han sparkat sparkcykel dit orkar han inget mer sà fort vi lämnar affären. Det slutar alltid med tjafs mellan oss och att jag fàr släpa sparkcykeln och maten med honom stàendes pà stàbrädan. När han väl gàr själv brukar jag inte fà hàlla honom i handen ex. när vi korsar vägar, det tycker han inte om.
Idag skulle jag till affären men när jag skulle lämna de mina pà bussen ville Julian följa med mig... men han kommer inte att vilja gà hann jag bara tänka innan bussen for iväg med Steff, Philip och vagnen. Väl ute ur affären säger Julian- jag vill stà pà stàbrädan!!! Jag förklarar att vi ju inte har nàgon vagn sà att han màste gà. Bära säger han dà men protesterar tack och lov inte när jag nekar. Han gick och gick och gick, utan protest.
Väl hemma känner jag den där härliga värmen fràn den lilla handen i min hand och inser att han hàllit mig i handen hela vägen hem. Det är smà stunder men sà värda att minnas:).
Förstår känslan helt och hållet=) När Simon inte vill hålla i handen, vilket hänt några gånger de senaste månaderna. Då brukar jag säga att då står vi kvar här tills du gör det. Brukar bli lite komiska situationer, men han har alltid tappat handen till slut. =)
SvaraRadera